Statsman och humanitär
När Nansen blev äldre blev han mer intresserad av relationerna mellan individer och nationer. 1905 tog han en livlig del i diskussionen om upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige. Hans inställning kan sammanfattas med hans ord: "Varje förening där det ena folket är återhållsam i att utöva sin frihet är och kommer att förbli en fara." Vid inrättandet av den norska monarkin utsågs Nansen till sin första minister i London (1906–08). 1917, under första världskriget, utnämndes han till chef för en norsk kommission till USA och förhandlade fram ett tillfredsställande avtal med den amerikanska regeringen om import av nödvändiga leveranser till Norge.
Vid den första församlingen i Nationernas förbund 1920 leddes den norska delegationen av Nansen, som skulle förbli en av de utestående medlemmarna i församlingen fram till sin död. I april 1920 gav Nationellaförbundets råd Nansen sin första stora uppgift och utsåg honom till högkommissionär med ansvar för repatriationen från Ryssland av cirka 500 000 krigsfångar från de tidigare tyska och österrikiska ungerska arméerna. Den sovjetiska regeringen skulle inte erkänna Nations League utan förhandlade personligen med Nansen, och i september 1922 rapporterade han till den tredje församlingen i ligan att hans uppgift var avslutad och att 427 886 krigsfångar hade återlämnats.
I augusti 1921 uppmanades Nansen av Röda Korsets internationella kommitté att rikta ett försök att få lättnad till hungersnäckt Ryssland. Han accepterade, och den 15 augusti en konferens i Genève, där 13 regeringar och 48 Röda Kors-organisationerna var representerade, utsåg honom till högkommissionär för detta nya företag. Den 27 augusti ingick han ett avtal med den sovjetiska regeringen som gav honom tillstånd att öppna ett kontor för ”International Russian Relief Executive” i Moskva. Nansens begäran till ligan om ekonomiskt stöd avslogs, men genom att vädja till privata organisationer och genom att adressera stora offentliga möten lyckades han samla in nödvändiga medel.
Den 5 juli 1922, på Nansens initiativ, undertecknades ett internationellt avtal i Genève där man införde identitetskortet för fördrivna personer kända som ”Nansenpasset.” 1931 skapades Nansen International Office for Refugees i Genève (efter Nansens död); det brydde sig främst om antikommunistiska (”vita”) ryssar, för armenier från Turkiet och senare för judar från nazi-Tyskland.
1922 tilldelades Nansen Nobelpriset för fred; han använde prispengarna för att främja internationellt hjälparbete. Nansen International Office for Refugees vann Nobelpriset för fred 1938.
