I arkitektens huvud - Josefina Nordmark, Luleå tekniska universitet (Maj 2024)
Huvudstad, i arkitektur, krönande medlem i en kolonn, pir, anta, pilaster eller annan kolonnform, som ger ett strukturellt stöd för den horisontella delen (entablatur) eller bågen ovan. I de klassiska stilarna är huvudstaden den arkitektoniska medlem som lättast urskiljer ordningen.
Två enkla former av huvudstaden är ett kvadratiskt träblock som kallas en abacus, placerad på toppen av en stolpe, och ett avlångt block som kallas en skylt, med sina största dimensioner parallellt med balken ovan. Formning av ändarna på sådana block ger en lateral spridning av kapital, som kan utarbetas genom multiplikation av delar, tillsats av lister och prydnad med blommiga, zoomorfa eller abstrakta former.
Primitiva abacushuvudstäder var kända i Egypten och Mesopotamien, och två typer av enkel stenkapital har hittats i det trappade pyramidkomplexet vid Saqqārah (c. 2890 – c. 2686 f.Kr.). En, en saddliknande form, föreslår böjda vasser eller blad; den andra, en vänd klocka, härrör från papyrusväxten. Senare egyptisk arkitektur använde huvudstäder härrörande från sådana växtformer som palm och lotus, samt antropomorfa former och enkla abacusformer. Volutta huvudstäder var kända i hettitisk arkitektur i Anatolien och i Mesopotamien redan 870 f.Kr. Mycket detaljerade huvudstäder skapades i Achaemenian Persien.
Tre allmänt använda former av huvudstaden skapades av grekerna. Den doriska huvudstaden består av en fyrkantig abacus som ligger över en rund form med en äggformad profil som kallas echinus, nedanför finns flera smala, ridgelike lister som förbinder huvudstaden med kolonnen. Den joniska huvudstaden - antagligen relaterad till de västra Asiens fulla huvudstäder - har en trepartsdesign bestående av ett par horisontellt sammankopplade volutter som är infogade mellan abacus och echinus. Den korintiska huvudstaden är i grunden en abacus som stöds på en inverterad klocka omgiven av rader av stiliserade akantusblad. Romarna tilllade den toskanska huvudstaden, en modifierad form av den doriska och den sammansatta huvudstaden, som kombinerade joniska volutter med den korintiska klockformen.
Islamiska huvudstäder, efter det icke-representativa kravet från muslimsk estetik, använde främst abstrakta former härrörande från upprepning av små lister och multiplikation av miniatyrbågar. Någon form av fäste kapital och en klockformad huvudstad dekorerad med lotusmotiv användes oftast i Indien, Kina och Japan.
Utformningen av huvudstäder i det medeltida Europa härstammar vanligtvis från romerska källor. Kubformad eller kudde, huvudstäder, kvadratisk upptill och rundad i botten, tjänade som övergångsformer mellan vinkellvängningen av bågarna och de runda kolumnerna som stöder dem. Groteske djur, fåglar och andra figurativa motiv kännetecknar huvudstäder från den romanska perioden. I början av den gotiska perioden tenderade exotiska drag att försvinna till förmån för enkla stiliserade bladverk, häckar och geometriska lister, särskilt i Frankrike och England. Under den senare medeltiden tenderade betoningen på klusterade kolonner och sammansatta bryggor som steg i en obruten linje till höga valv att minska huvudstadens betydelse.
