Lär dig spela piano: Pianolek, introduktionsvideo (Maj 2024)
Spelarpiano, ett piano som mekaniskt spelar musik inspelad med vanligtvis perforeringar på en pappersrulle eller digitalt minne på en datorskiva.
tangentbord instrument: spelare pianon
Historiken om att automatiskt spela strängade tangentinstrument går åtminstone från 1500-talet. Inventeringen av musikinstrument
I sin ursprungliga form som Pianola, patenterad 1897 av en amerikansk ingenjör, ES Votey, var spelarpiano ett skåp som kallas en "pianospelare" som var stationerad framför ett vanligt piano och hade en rad med "fingrar" av trä som projicerade över tangentbordet. I skåpet passerade en pappersrulle över en tracker bar som aktiverade frigöring av luft av pneumatiska enheter som satte igång träfingrarna som slog till noterna på tangentbordet. Senare byggdes mekanismen i detta skåp i pianokroppen. Spakar och pedaler framför skåpet eller skåp-piano styrde tempot, högljudan och annan dynamik och accenter. Det pumpande fotbandet för att aktivera det pneumatiska systemet kom att befinna sig under pianot.
Genom noggrann trampning av slitbanan och noggrann användning av spakarna för tempo och andra effekter, kunde en person som är relativt okunnig i musik producera något tillfredsställande musik. Spelar-pianotillverkare undvikte emellertid till och med denna elementära användning av musikskap genom att integrera apparater i spelaren-pianolrollen som kunde ungefärliga konstnärernas uppträdande nyanser, inklusive förändringar av tempo, relativ höghet för bas och diskant, crescendos, diminuendos, och annan dynamik. Dessa mycket sofistikerade modeller var kända som "reproducerande pianon." Med tiden kom reproducerande och andra spelarpianon att drivas med el, vilket tillät inte bara spelarpianon för hemmet utan också myntstyrda pianon för nöjescentra och danshallar. Vanliga spelarpianon var vanligtvis stående, men reproducerande pianon var ofta grands.
In the early 20th century, some companies manufactured player-piano rolls that, with a fair amount of accuracy, reproduced performances by such distinguished figures as Alfred Cortot, Claude Debussy, Sergey Rachmaninoff, Artur Rubinstein, and George Gershwin. These performances were played on the reproducing piano, and some of them were later transferred to phonograph records. The player piano also attracted composers, who could write pieces without concern for the limitations of the human hand. Such works include Igor Stravinsky’s Étude for Pianola (1917) and Paul Hindemith’s Toccata for mechanical piano (1926). The vogue of the traditional player piano declined with the increasing popularity of the radio and phonograph in the 1930s.
By the 1990s the Yamaha Corporation, a Japanese piano manufacturer, had introduced the “Disklavier,” an acoustic player piano equipped with a computer that, by reading data on a floppy disc or compact disc, could re-create on the piano virtually every nuance of a performance—the tone, touch, timing, and dynamic range of a real performance. The key-striking and pedaling mechanisms were activated not pneumatically (as of old) but electromagnetically with a series of sensors and solenoids. Besides playing computer discs of performances recorded elsewhere, the Disklavier (and similar machines) could record the notes played manually on its own keyboard and then play them back, thereby enabling piano students and performers to study their own performances on an actual piano rather than a conventional audio system. Disklaviers ranged from simple uprights to the finest concert grands.
