Framåtriktad basering, supermakternas övning - framför allt USA - att upprätta en bestående militär närvaro i ett främmande land som ett sätt att projicera styrka och främja nationella intressen.
Begreppet "basbas" avser utrustning, väpnade styrkor och ihållande militära anläggningar som är stationerade utomlands eller utplacerade till sjöss under fredstid. En mer allmän term, framåtriktad närvaro, inkluderar sådana icke-utländska militära aktiviteter som tillträdesavtal, utländsk militär hjälp, gemensam utbildningsövningar och delning av underrättelser. En synlig utomlands militär närvaro är avsedd att projicera nationell makt, avskräcka potentiella motståndare och stabilisera potentiellt flyktiga regioner. Framåtriktad basering stöder också försvarspolitiska mål för en given supermakt genom att motverka militär konkurrens inom en viss inflytande sfär.
Framåtriktad basering uppfyller logistiska behov samt bredare strategiska mål. Närvaron av militär personal och utrustning i viktiga geografiska regioner möjliggör snabb respons i händelse av konflikt, om avskräckning skulle misslyckas. Positionering av militära tillgångar utomlands minskar avsevärt den tid som krävs för att transportera utrustning och styrkor till ett konfliktområde. Framåtriktad basering tillåter således befälhavare att röra sig snabbt och koncentrera militär makten i avlägsna hörn av världen.
En framåtriktad militär närvaro i fredstid är en av de definierande egenskaperna hos en global supermakt. På det högsta under det sena 1800-talet och början av 1900-talet upprätthöll det brittiska imperiet ett system med garnisoner och kylningsstationer som sträckte sig över hela världen. Efter andra världskriget demonterade Förenta staterna många av sina krigstider, men upprätthöll en viktig militär närvaro i Europa och Asien i ett försök att innehålla Sovjetunionen. Slutet av det kalla kriget medförde mer omstruktureringar då Ryssland försökte bevara sitt regionala inflytande genom att underteckna basavtal med tidigare sovjetrepubliker.
After the September 11, 2001, terrorist attacks, the U.S. Department of Defense embarked on a global posture-realignment process that focused less on a large overseas concentration of U.S. troops and matériel and more on rapid deployment into areas that may be distant from the basing location. These changes in forward-basing posture were intended to address the complex and asymmetric threats of the post-Cold War world more effectively and flexibly.
